Sara och Malin

Igår for Sara och jag ut och gå på kvällen. Det hade redan hunnit bli ganska mörkt när vi startade och ju längre vi gick, desto mörkare blev det. Vi gick förbi parker och hamnar, men även bostadshus. Jag kunde inte låta bli att kika in lite diskret på människorna som bodde i alla hus. Till och med av misstag råkade jag spionera in lite extra på någon. Jag trodde nämligen det var en möbelaffär och att de hade bord+stolar utställda, men när jag kikade längre in märkte jag att någon bodde där. Som tur märkte dem mig inte och undrade vad det var för psykopat utanför fönstret och glodde.
När jag såg in i de olika hemmen, fylldes jag av värme. Det såg så mysigt ut. De pysslade på med sitt. Såg på tv, åt mat, hjälpte barnen, diskade...
De fick mig att fundera på alla ensamma i världen. Ensamma personer som varken har vänner och familj. De går kanske också ute i mörkret och kikar in i värmen på de glada familjerna. De ser hur de skrattar. Hur de kryper ner under en filt i soffan. Hur de lagar middag till sin familj. Hur de ser på en spännande film. De önskar att de skulle få vara med, men istället går de ensamma i blåsten och mörkret.
Jag började tänka på hur tacksam jag är att jag inte är den som måste gå ute i kylan alldeles ensam. Jag är tacksam över det jag har. Att jag får stå här inne i värmen och pyssla med mitt. Att jag får stå här och göra mat. Att jag får krypa ner under filten i soffan.
När jag gick och spanade in i de mysiga hemmen, blev jag inte avundsjuk. Mera lycklig, eftersom jag vet att jag har det minst lika mysigt när jag kliver innanför dörren när jag kommit tillbaka från promenaden.

/Malin