Sara och Malin

Malin och Sara satte inne i värmen och tog det lungt. Då utbrast Sara:
- Malin! Jag har en idé!
- Ååååhneeej, vad har du nu hittat på suckade Malin tungt.
- Vi går ut i snön och ser vad vi hittar där! Sara var mycket ivrig och stampade på ställe. Malin funderade. Lönade det sig att gå ut i den kalla kalla kalla snöyran?
-Jaajaa, sade Malin tillslut. Lite uppoffringar kan man väl göra.


De började klä på sig och steg ut genom dörren. Det snöade och blåste ganska kallt, men ändå var det väldigt skönt för de små näsborrarna.
-Titta här! skrek Sara. Hon låg på marken och gjorde en snöängel.



Sara låg ivrigt på marken och viftade med armar och ben.
- Vad fin den blev, sade Malin och såg på den färdiga snöängeln.



De började gå vidare och gick in i en fin skog.
- Åh titta så vackert det är här, sade Sara förtjust.



De gick djupare och djupare in i skogen. Ända tills Malin utbrast:
-Titta! Harspår!
- Åh vad spännande, tjutade Sara.



De började följa spåren. Haren hade skuttat längre och längre in i skogen. Tillslut kom de fram till harens hem. Ett litet hål hade haren grävt som den bodde i. Sara tog tillfället i akt och satte sig i det lilla hålet.



-Men Sara! Kom och kolla! skrek Malin en bit längre bort. Här är andra harspår! Men större!
Sara kravlade upp från hålet och gick till Malin.
- Oj! Det måste vara en monsterhare!



Plötsligt hörde de ett knak i buskarna. Sedan små skuttande fotsteg. De kom närmare och närmare. Sara såg nåt som rörde sig.
- Malin! Titta där! Sara hade rätt. Där framme skuttade nånting stort och hemskt.
- En monsterhare! Skjut den! Annars äter den upp alla andra harar!



Malin tog snabbt fram sitt gevär och siktade mot monsterharen.
PANG!



Ja! Fullträff! Nu låg monsterharen stilla på marken. Nu skulle den inte äta upp oskyldiga harar längre.
- Kom Sara, sa Malin, nu går vi hem och lagar monsterhargryta.

Så levde dom lyckliga i alla sina dar!