Sara och Malin

Jaha. Då är man kaninlös. Förra våren hade jag tre kaniner. Nu har jag ingen.

Skaffade ju Leon eftersom Tiger och Virvel var så gamla. Men min lilla Leon dog ju också. Förstår än idag inte varför. Har väl inte ens skrivit på bloggen hur han dog. Kan väl göra det nu på samma gång...

Jag kom hem en söndagkväll och tyckte Leon var lite slö. Han låg mest och vilade. Men jag tänkte inte så mycket på det, eftersom det ändå inte såg så "onormalt" ut. På måndagmorgon for jag till Ekenäs. Märkte att Leon var slö fortfarande. Tänkte att han bara var trött eller något. Jag tog honom i famnen och kramade honom. Sedan for jag till Ekenäs. På kvällen ringer mamma och säger att Leon är konstig. Det är som att han inte kan röra frambenen. Han vill bara ligga ner. Jag sa åt mamma att ringa till min faster som är utbildad djursjukvårdare, men hon visste inte vad det kunde vara. Ungefär klockan nio på kvällen ringer mamma till mig och berättar att nu är Leon död.

Ja, jag är väl orättvis mot Tiger och Virvel, men Leon är det djur jag tyckt om mest i hela mitt liv. Och jag kan inte förstå att han inte finns längre. Ännu hemskare känns det när Dexi (en dalmatiner som tillhör en familj vi känner), för första gången sen Leon dog kom och hälsade på (Dexi var jättenyfiken på Leon). Dexi sprang raka vägen till mitt rum. Men där fanns ju ingen bur. Han började nosa och söka efter buren. Men ingen där. Han gick ut ur rummet. Kom in igen och sökte. Så fortsatte det. Lite senare ser jag i dörröppningen hur han stirrar konstigt på mig med en rynkad panna.

Men...sånt är livet, antar jag.